Vad är underhållningsindustrin rädd för egentligen?

Turerna kring Telekompaktet har såklart dominerat mycket av konversationerna på nätet den senaste tiden. Det handlar bland annat om Internetanvändarnas rättigheter, vad som ska krävas för att stänga av individer från nätet, och vilken roll ska nätoperatörerna spela i det hela. Ska de stänga av personer, ska de stå för övervakningen och spana på sina kunder, och ska de bli ansvariga för att blockera exempelvis torrentsiter och annat som potentiellt kan utnyttjas i olagligt syfte.

Bland andra Isobel Hadley-Kamptz målar upp det värsta scenariot, att vi i slutändan får ett kabeltv-liknande Internet där operatörerna väljer ut vilka siter kunderna får tillgång till. Scaber Nestor illustrerar med en bild hur ett erbjudande från Telia skulle kunna se ut under ett sånt scenario:

Nu är det här som sagt det värsta scenariot och det känns ganska osannolikt att det kommer att bli så, men visst känns det skrämmande att det finns makter som vill dithän. Christopher Kullenberg skriver en välformulerad artikel på Newsmill om hur det handlar om motsättningarna kring synen på internet som en konsumtionsplats vs en plats för medborgerlig offentlighet. Ser man internet främst som en konsumtionsplats så ligger fokus på att se till så att producenter får betalt för sina varor, och kan skydda sig mot varumärkes- och upphovsrättsintrång. För att göra detta måste man kontrollera internetanvändarnas interaktion sinsemellan, vilket inkräktar på individernas integritet och rättigheter.

Man kan undra vad det är som skrämmer underhållningsproducenter mest, att deras produkter sprids olagligen utan att de får ersättning eller den stora mängden av konkurrerande och gratis material och underhållning som finns tillgängligt via nätet. Idag kan vi ju alla vara producenter och enskilda individer delar med sig av underhållning och information i olika former: egenproducerad musik, hemmagjorda videoklipp, pdf-böcker, nyhetsartiklar, bloggar, podcasts, open source programvaror. Vi roar oss med att läsa bloggar istället för köpa böcker, tittar på amatörfilmklipp på YouTube istället för att sätta på tv:n, får våra nyheter via Twitter istället för att köpa DN. All den tiden som läggs på gratis underhållning gör ju såklart att det blir mindre tid på betald underhållning, och därmed mindre intäkter för dessa producenter.

Det kanske är här skon verkligen klämmer, man vill kontrollera och begränsa internet för att få monopol över medborgarnas (läs kundernas) tid. Genom kampen mot illegal fildelning påverkas även den lagliga fildelningen som sker på the Pirate Bay och andra torrentssiter som man vill blockera och förbjuda. Detta är ju väldigt behändigt för underhållningsindustrin, man slår två flugor med en smäll.

Förslagen till ökad kontroll på nätet, åsiktsregistrering av bloggar, ökad överakning av enskilda individer är också metoder som gynnar de som vill ha internet som en konsumtionsplats. Genom att kväsa kunskapsutbyte och det fria ordet på nätet så återgår man till ett system där information, nyheter och media av olika slag distribueras av enbart ett fåtal producenter. Det bådar ju gott för mediabranschen som klagat på att de sett sina intäkter minska p.g.a. den så kallade uppmärksamhetsekonomin som råder på nätet.

Det är lätt hänt att man blir lite övertrött och börja smida ihop egna konspirationsteorier så här sent på kvällen. Men så läser jag om Storbritannien och om hur britterna håller på att utveckla sin version av FRA-spaning med projektet Mastering the Internet där staten ska övervaka medborgarnas Internettrafik, e-postmeddelanden och sms. Och då tänker jag att jag kanske inte är helt ute och cyklar ändå….

/Sara

Comments

Kommentera

Namn (måste anges)

E-post (måste anges)

URI

Your Message