Judith bloggade i början av februari att Facebook har 350 miljoner användare. Denna siffra i sig är helt otrolig, men också den hastighet som medlemsantalet ökar med är helt ofattbar. Genom Beta Alfa läser jag att Facebook kommer att  vara uppe i en halv miljard användare vid halvårskiftet, och 600 miljoner vid årets slut. Om man beräknar att antalet människor i världen som använder internet är 1,7 miljarder så kommer alltså snart nästan en tredjedel av dessa finnas på Facebook.

Kommer ni ihåg när Ashton Kutcher kämpade för att få ihop en miljon ”followers” på Twitter före CNN? Det var för nästan ett år sen och idag verkar inte kändisarna behöva kämpa så mycket. Conan O’Brien skrev sitt första Twitterinlägg (av två) för 24 timmar sen och har redan nu över 300 000 followers. Apropå Ashton och kändisar på Twitter så har Daniel Kjellson skrivit ett intressant inlägg om hur Ashton Kutcher bygger imperium på Twitter och vart det kan leda till i slutändan.

Och apropå followers så har nu lyktstolpen som utmanar Mona Sahlin uppe i 137 000 fans. Spinoff-effekten har inte uteblivit och det finns en soptunna som har 77 000 fler fans än Reinfeldt och en grill som har 6000 fler fans än Lars Ohly.

Har dessa Facebookskojare månne inspirerats av den inlagda gurkan som fick fler fans än Nickelback, till gruppens stora förtret? Nu väntar vi bara på att lyktstolpen ska få en liknande hyllning på YouTube:

/Sara

Mitt förra inlägg rörde visst upp känslor i kommentarsfältet. En del av mig känner att jag kanske borde ha funderat lite innan jag skrev inlägget, texten kom till mig ganska impulsivt efter att jag varit på Internet Expo-mässan och blivit besviken på nivån på föreläsningarna där. Å andra sidan så blir det så mycket roligare och intressantare när det blir lite debatt och diskussioner, vilket det kanske inte alltid blir om man skriver övergenomtänkta texter där varje formulering nagelfars så att ingen kan bli trampad på tårna. 

Mitt förra inlägg handlade alltså inte om att kritisera enskilda individer och deras kunskapsnivåer när det gäller sociala medier. Det var snarare en kritik av sådana som mig själv och mina gelikar, vi som predikar, lär ut, skriver om och håller föreläsningar i ämnet och som underskattar vår publik.

De som går på en presentation om sociala medier, är intresserad av ämnet och vill veta mer om hur man använder det i affärssyfte har (tror jag) en åtminstone rudimentär kunskap om detta ämne. Att ägna allt för mycket tid av presentationen på en basnivå kan i dessa fall stöta bort publiken. För att dra liknelser så kör man ju inte sliden ”Det här är mail” när man håller en presentation om e-postmarknadsföring eller sliden ”Det här är en sökmotor” om man föreläser om sökmotoroptimering. Däremot verkar det vara helt ok att ägna merdelen av ett seminarium om affärsnyttan av sociala medier med att gå igenom vad Facebook är och hur en blogg fungerar.

För 1-2 år sedan var det kanske nödvändigt att förklara det mest grundläggande om sociala medier men min förhoppning var att man nu år 2010 hade kommit längre. Dels så har många som arbetar med IT, webb, PR, marknadsföring och information varit på föreläsningar, mässor, möten och presentationer där detta har stötts och blötts. Sociala medier har också blivit en sån stor del av mediautbudet (både som kanal och nyhetsämne) att det är svårt att missa.

Markus Welin skriver att sociala medier inte är obligatorisk kunskap – än. Men min fråga är då, när kommer sociala medier att räknas som allmän kunskap? Hur stor procent av svenska befolkningen måste ha ett Facebook-konto, hur många svenska videos måste laddas upp på YouTube, hur många kändisar måste starta blogg innan man kan räkna sociala medier som obligatorisk kunskap? Sen menar jag detta på den grundläggande nivån, inte att alla ska bli experter inom området. Hur man använder en sökmotor och hur man skickar ett mail räknas väl idag som ganska allmänna kunskaper (även om de flesta inte är experter på SEO eller e-postmarknadsföring). När blir det likadant med begreppet ”sociala medier”?

/Sara

Besökte easyfairs Internet Expo- mässan i Kista idag och lyssnade på några föreläsningar och paneldebatter. Bland annat talades det om sociala medier och den numera tröttsamma powerpointsliden ”Vad är sociala medier” kom upp.

Vem vet INTE vad sociala medier är? Måste man ständigt gå igenom olika sociala medier, svänga sig med uttryck som webb 2,0, interaktivtet och transparans och visa uttjatade case över företag som ”lyckats” med sociala medier för att inleda en föreläsning eller presentation. Visserligen finns det en del personer som verkar ha sämre koll på sociala medier än min 6 månader gamla bebis (han finns både på Facebook och Flickr och får ibland titta på skrattande bebisar på YouTube), men ALLA yrkesverksamma under 65 vet väl vad Facebook är, har åtminstone sett en blogg en gång eller fått nån länk till en YouTube-video skickad till sig?

Sociala medier är knappast ett nytt fenomen. MySpace har funnits sen 2003, Facebook i sin nuvarande form sen 2006. Twitter skapades också 2006 och YouTube har roat oss sen 2005. Bloggar har ju egentligen i en eller annan form existerat sen nätets födelse, men exempelvis har ju både Blogspot (Blogger) och LiveJournal funnits sen 1999.

2010 är förhoppningsvis året då vi kan skippa powerpointsliden ”Vad är sociala medier” och fokusera på det viktiga - på vilket sätt kan sociala medier underlätta ditt liv / hjälpa dina affärer / skapa opinion eller vad det nu är man vill få ut av det. Jag hoppas på att det blir lika meningslöst att visa en sådan slide som det vore att visa en slide som förklarar vad mail är (jo det är en tjänst där man kan skicka digitala meddelanden till en eller fler personer och det finns gmail och hotmail och yahoomail och….zzzzzzzzzzzzzzzz)

Om du som läser detta mot all förmodan inte vet vad sociala medier är, så var detta inlägg inte menat att förolämpa dig. Vill du veta mer, så kolla på den här två år gamla powerpointen:

/Sara

Alla har vi den senaste veckan ärats av Google Buzz inträde i vår annars så mashup:ade liv. Google Buzz är en ny funktion av Google som ska hjälpa dig hålla koll på ditt sociala nätverk. Det kanske inte låter som något nytt, men som jag skrev i min blogg på engelska så är Google Buzz bara ett steg i en mer långtgående strategi från Google. Den som tror att jag går för långt kan fråga Larry Page själv.

Det kommer säkerligen finnas närmare två miljoner olika sätt att kommunicera genom Google Buzz för dig som företag. Jag tror det kommer ta mellan 4-5 år tills vi ser de fulla effekterna.

Mobilen som GPS

När du använder Google Buzz i mobilen är det ett krav att du berättar var du är någonstans. Då menar jag inte i form av att du anger vilken gata du är på, utan EXAKT vilken geografisk liten prick du är på just nu. Just denna funktion är en stor del av Google’s framtida planer. Att utifrån var du befinner dig kunna ge dig råd om var du kan hitta det du söker. Allt bra såhär långt.

Jag tror inte på Google som någon Mammon och har därför inga svårigheter att berätta detta för dem. Dessvärre medför även detta att alla i ditt nätverk kommer ha koll på exakt var du är hela tiden. Vi har ett behov som människor att inte alltid vara spårbara. Det gäller alla i samhället. Ibland är vi på fel plats på fel tillfälle och det är skönt att kunna smita undan.

Nog för att titeln på det här blogginlägget är skriven för att dra ögonen till sig, så finns det bra mycket värre tillämpningar av Google Buzz än att ens flickvän sitter och kollar upp var man är hela tiden. (Nu pratar jag generellt.) Tolka det som du vill, men här kommer ett antal exempel på vad Google Buzz skulle kunna användas till. Du bestämmer om det är positivt eller negativt. Jag vet att jag går över gränsen och raljerar. Google Buzz är fantastiskt först och främst. Därefter är det läskigt och jobbigt.

1. Polisen skulle inte ha några svårigheter att veta vem som var på platsen av ett brott
2. Politiske Peter blev 2001 dömd för våldsamt upplopp i samband med kravallerna i Göteborg. Nu nio år senare och med fyra barn går han och demonstrerar för sämre pensioner. Självklart spårar demonstrationen ur då PRO gör en blixtattack mot det svarta blocket.
3. Företaget Kreativ Finans phishar dina kredikortsuppgifter genom sin kampanjsajt för mobilskal. Plötsligt har de ditt kreditkort och namn på alla butiker du fysiskt besök den senaste veckan. De börjar genast att besöka samma butiker och göra inköp. Du har inte en chans att claima din rätt till dina scammade pengar.
4. Du är hemma hos din bästa vän och lirar Wii när din flickvän plötsligen ringer och undrar varför du inte är på väg hem. Du drar till med nödlögnen att du är kvar på jobbet och arbetar intensivast av alla i hela världen. Flickvännen svarar att du befinner dig hos Stefan och lirar Wii. BUSTO!!

Nog med rättshaveristiska exempel. Det är en extermtillämpning, men ibland måste även den störste Internetälskaren höja på ögonbrynet och dra igång en konsekvensdiskussion kring vad egentligen allt detta delande av information kommer leda till någonstans i framtiden.

//Jesper

I morse såg jag att en av mina Facebookvänner gått med i fan-gruppen ”Kan den här lykstolpen få fler fans än Mona Sahlin”. Den nystartade gruppen hade ca 6000 ”fans” när jag kikade in på morgonen och vid 16-tiden har den nästan 12 000.  När ni läser detta inlägg har det säkerligen fördubblats igen.

      vs    
Bilden snodd från Facebooksidan              Bilden snodd från socialdemokraterna.se

Mona Sahlin i sin tur har bara 3700 fans på Facebook (sidan har funnits sen hösten 2008). Nu är detta visserligen inget som är unikt för representanter av det rödgröna blocket. Reinfeldt har 2045 fans, men gruppen ”Vi som vill se Fredrik Reinfeldt leva på existensminimum” har 28 000 medlemmar.

Hur kan man då tolka de här resultaten? Att Mona har mycket fler motståndare än hon har fans? Att det är lättare att gå med i grupper för att uttrycka något missnöje än för något man gillar. Att de flesta socialdemoktrater (som stödjer Mona) inte har ett Facebook-konto? Att Mona är dålig på att promota sin fan-sida? Att de som ogillar Mona har många vänner och därför möjlighet att sprida sina budskap fortare?

En annan fråga är: spelar det egentligen någon roll? Att gå med i en grupp/bli fan till en sida är tydligen något som sker ganska mycket utan urskiljning eller eftertanke. Det krävs så lite, bara att klicka på länken ”Join group” eller ”Become a fan”, ingen registrering, inget engagemang. Matälskaren sätter huvet på spiken när hon påpekar att när fejkgrupper på Facebook får tiotusentals medlemmar på bara några dagar så urholkas även värdet av äkta grupper och dess medlemsantal.

Samtidigt så visste vi att sociala medier skulle få en större betydelse till detta val 2010. Dels har partierna Obama-effekten att eftersträva (även om effekten kanske mer har gräsrötterna än det Demoktratiska partiet att tacka för det stora engagemanget i sociala medier). Dels så är det ju också ett faktum att sociala medier står för en hel del av medborgarnas mediekonsumtion/deltagande i dagens läge. Att finnas på plats och vara tillgänlig i de forum där väljarna spenderar sin tid är av vikt.

Så visst spelar det roll att lyktstolpen har fler fans än Mona Sahlin. Och visst påverkar det Sahlin att de budskapen som sprids om henne på nätet är mer negativa än positiva. Visserligen går nog de flesta med i den här Lyktstolpsgruppen utan närmare eftertanke eller engagemang, men tänk hur många det är som ser det, hur fort det sprids. I genomsnitt har varje Facebookmedlem 130 vänner, så det är potentiellt minst 130 pers som ser när man går med i en grupp eller blir fan till en sida. Om en grupp då har 10 000 eller 100 000 medlemmar, hur många är det inte då som har sett den!

Kan tänka mig att sossarna och övriga partier har anlitat en hel del social media-konsulter inför valet 2010. Det ska bli spännande att utvärdera deras insatser inför slutspurten av det här valet.

/Sara

350 miljoner människor – en siffra som är helt omöjlig att kunna greppa. Hela sveriges befolkning multipicerat med 37. Multiplicerat med åtskilliga minuter per dag och individ. Kraften i Facebook går inte att ignorera!

Facebook är inte längre bara en ”lekplats” för dess medlemmar. Plattformen kan också användas som ett effektivt verktyg i företags verksamheter när det kommer till marknadsföring av produkter, lyfta upp evenemang och komma i kontakt med kunder, distribuera nyheter mm.

Jag läsar bloggposten ”11 Mind-Blowing Reasons Your Company Needs Facebook” och förvånas över faktiskt lite över att hela 80,000 sajter idag använder Facebook Connect.  Vi behöver inte gå via Facebook för att komma i kontakt med våra Facebook-vänner - då de nu istället följer med oss då vi surfar runt på diverse sajter.

Varje månad blir genomsnittsanvändaren ett ”fan of” två pages. Det låter kanske inte så mycket med tanke på hur många varumärken och organsiationer som idag finns representerade på Facebook. Plattformens starka virala logik gör dock att potenialen för god synlighet är stor.

Några aktuella och intressanta ”case” :

• Budweiser - ”Budweiser has taken its message of responsible driving to Facebook with the I’m The Designated Driver app on its Bud Designated Driver Page.” Läs mer här.
• Turbo Tax - ”Turbo Tax, maker of a popular tax preparation software, debuted a Facebook Connect Integration — Friends Like You — which creates a web of acquaintances allowing the user to see Facebook friends and others with similar tax issues and their reviews of Turbo Tax”. Läs mer här.
• CNN – ”CNN streams presidental state of the union adress with Facebook Connect intregration”. Läs mer här.

Ny måste-ha produkt släpps av Apple – iPad är här! Eller, den kommer att börja säljas om några månader för att vara helt korrekt. ”Surfplattan”, ”läsplattan” eller ”pekdatorn” (kärt barn har många namn) marknadsförs som en steget mellan mobiltelefoner och en bärbar dator. Större och mer lättanvänd än en iPhone, men mindre, mer lätthanterlig än en laptop. Ett verktyg för att konsumera media, läsa tidningar och böcker, titta på filmer, visa bilder, läsa e-post, statusuppdatera i sociala medier, spela spel, m.m.

Det låter ju super! Men, Mashable har skrivit ett intressant inlägg om vad iPad faktiskt INTE kan göra, som exempelvis:

• Hantera Flash, vilket innebär att användaren missar en massa innehåll, videos, spel m.m.
• Multitasking – man kan bara köra en applikation åt gången. Lyssna på musik och surfa samtidigt? Icke sa nicke.
• Ingen USB-port vilket innebär att man inte kan koppla in alla saker man använder USB till.
• Ingen kamera -  så man kan inte fota eller filma och ladda upp för direkt delning i sociala nätverk som man kan göra med iPhone.
• Inget enkelt sätt att koppla iPad till TVn.
• Man måste fortfarande använda iTunes för att föra över material, inget enkelt sätt att lägga över bilder, filmer eller filer man redan hade på sin dator eller externa hårddisk.

Prylnörd som jag är tycker jag ändå att iPad:en verkar intressant, men man kanske ska vänta något år tills nästa, förbättrade version är på gång.

Andra som skrivit om iPad:en:

Dan ironiserar över den nya jätte-iPhonen som man inte kan ringa med.

Simon är aningen mer entusiastisk och förutspår en möjlig succé.

Engadget har fått fingra iPad:en och har några utlåtanden.

”Bokhora” tror på iPad:en som läsplatta.

Andvändbart.se ser iPad som gammelmedias försök att ta tillbaka makten på webben genom att göra användarna till passiva mediakonsumenter.

/Sara

Ingen har väl missat veckans snackis angående problemet med fejkgrupper på Facebook. Senaste exemplet var gruppen ”2 kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti” där över 200 000 svenskar hann gå med innan gruppen bytte till annat namn och innehåll med obehagliga inslag.

Förutom det pinsamma i att bli lurad och att ens vänner ser att man gått med i exempelvis ”Svenska Nekrofilföreningen” så har detta än så länge kanske inte varit mer än osmakliga practical jokes. Men användningsområdena för dessa typer av lurendrejerier kommer säkerligen att utvecklas med tiden. På forumet Flashback diskuteras exempelvis möjligheten att lura medlemmarna i fejkgrupper att klicka på länkar som genererar virus och det finns alltid skojare som ser det som en utmaning att hela tiden ta det steget längre.

Men med lite sunt förnuft kan man undvika att hamna i såna här fejkgrupper på Facebook. Här är några tips:

• Läs igenom informationen ordentligt på gruppens sida innan du bestämmer dig för att gå med. En seriös grupp har antagligen utförligare information, mer länkar och fler än en admin.
• Fundera över vilka grupper du verkligen måste gå med i. Vad får du egentligen ut av att vara med i en grupp som heter ”Tjejerna mot killarna – först mot 100 000″. Går du urskiljningslöst med i en massa grupper hela tiden så är chansen nog ganska stor att några av dem är fejk.
• Kolla upp gruppens administratör och se över dennes vän-lista. Har personen ifråga en massa ”vänner” som heter typ Jan Banan och Kapten Haddock så är det antagligen fejk.
• Som sagt, använd sunt förnuft. Att det skulle finnas en godhjärtad människovän som vill skänka pengar på detta sättet är väl ungefär lika trovärdigt som att det finns en före detta minister i Nigeria som är beredd att ge dig en miljon kronor för att hjälpa till med en pengaöverföring till utlandet.
• Anmäl grupper som ser suspekta ut och varna dina vänner.

Vill du på riktigt hjälpa jordbävningsoffren i Haiti så stöd en av de större organisationerna, exempelvis Röda Korset eller Rädda Barnen.

/Sara

För nästan ett år sen skrev jag ett inlägg om hur arbetssökanden bedöms av sina potentiella arbetsgivare utefter vad som kan hittas om dem på nätet. Rädslan för att missbedömas eller ratas av framtida arbetsgivare kan påverka en del människors benägenhet till att delta i sociala medier, särskilt när det dykt upp nyhetshistorier om hur bloggare fått sparken och om arbetsgivare som hittat opassande festbilder. En del personer har kanske tom valt att helt avstå från Facebook, Twitter och andra sociala tjänster för att minimera riskerna i framtiden.

Men jag tror att för en del yrken och arbetsplatser så är det snarare en nackdel om den arbetssökanden ifråga inte finns representerad i sociala medier eller har ett internet-förflutet. Dels så ställs det idag högre krav på ”sociala medier-kunskap”, man söker efter folk som förstår sig på de nya kommunikationsplattformarna och vet hur man använder sig av dem för olika syften. Deltagande, att ha egna konton och vara aktiv, är ju här en förutsättning för förståelse och know-how.

Dels så är de spåren man kan hitta på nätet av en viss individ ett bevis på att denne är det han säger att han är. Säger en arbetssökanden att den är en social person som har lätt för att knyta kontakter så vill arbetsgivaren kanske se att personen har många kontakter på Facebook eller LinkedIn. Hävdar man att man är en ansedd expert inom ett visst område så kan det vara bra att ha en välbesökt blogg som bevis på detta. Påstår man att man är duktig på att skriva kan det vara en fördel att det finns alster tillgängligt online i form av blogginlägg eller artiklar som den potentiella arbetsgivaren kan söka efter.

I framtiden kommer inte potentiella arbetsgivare att bry sig så mycket om de hittar fyllebilder på nån som söker ett jobb. Däremot lär varningsklockorna gå igång om man inte kan hitta nån information alls om en arbetssökande och man kommer att undra vad personen ifråga har att dölja.

Istället för att undvika sociala medier i förhoppningen att bibehålla ett icke-rykte på nätet så kan det vara värt att se över och utveckla sin professionella likväl som sin publika online profil. Uppdatera dina profiler, håll kontakt med folk, delta i diskussioner, dela kunskap och socialisera. Se till att det hittas mer saker än de där festbilderna från nyår 2006 när folk söker på ditt namn. Dina digitala spår kan då snarare bli till en fördel när du söker jobb i framtiden.

Denna bild på Jesper och mig med ett glas vin i handen på något företagsevent hittas om man googlar mitt namn. Fyllebild eller bevis på ett aktivt socialt liv?

/Sara

På Mashable läser jag inlägget ”10 Musts for Marketing to Women on Facebook”. Jag brukar vara lite ”små-allergisk” mot konceptet: Att beskriva ett aktuellt fenomen, krydda med lite känslor – & vips så har vi skapat en ”kvinno-teori”. I vissa fall kan detta dock vara ganska underhållande och ibland innehålla en viss-/stor del sanning.

Den här gången tänkte jag haka på resonemanget. Det är ingen rocket science som Mashable presenterar i den specifika bloggposten - för då sociala medier drivs av användaren är det våra behov, beteendemönster och önskemål som bestämmer riktningen.

Nedan – 4 av Mashables 10 punkter:

• ”Quality Counts” – ”…. remember that women are bombarded by marketing messages all day.”

Vi lever i en tid av informationsöverflöd där den som inte sticker ut slukas upp. Att skrika fungerar inte längre – om du som företag inte har en unik röst. Visst är det så att vi människor idag bombaderas med information och det som kanske stannar kvar i våra medvetanden är den del av marknadsföringen och kommunikationen där vi själva är delaktiga. Där mötet är initierat av användaren själv – vare sig det är en fråga ställd till Google eller en frustration som slängs iväg på Twitter…

• ”Create an Emotional Connection” - ”Dove is one of the few brands that seems to grasp the fact that on Facebook, content really is queen and that brands must deliberately create an emotional connection with their fans.”

Känslor har förmodligen alltid ”sålt” – oavsett om det har handlat om medlidande, smicker eller bubblande nyfikenhet. & på nätet har vi har gång på gång fått det konstaterat att skrattande bebisar och kattungar genererar häpnadsväckande stora mängder visningar på YouTube. Så rimligtvis ligger den marknadsförare som lyckas koppla in ”känslan” ett steg före.

• ”Give Fans a Voice” – ”Women like to be heard. Stand out from the crowd and engage us. By creating a two-way conversation, you are personalizing your brand and making it one that can be trusted.”

Att sticka ut ur mängden i dagens samhälle känns lika naturligt som axelvaddar gjorde på 80-talet. Att hitta vad vi söker är vår utgångspunkt. Att få respons för våra tankar via dialog är det nya svarta (där vi helt slopat den skrikiga 80-tals pastellen).

• ”Keep the Shopping Experience Seamless” - ”You need to remember that women tend to be the CPOs (Chief Purchasing Officers) in their households, and that they tend to ask friends for advice about brands and products. Women are more than happy to share a good deal when they find one.”

Ett tydligt tecken på just detta är den kraftiga expanssion av ”modebloggerskor” som vi idag ser på nätet. Det pratas, det delas och det resoneras. & många är vi som slukar de tips och råd som bloggarna ger – inom diverse ämnesområden. & äger vi inte själva någon blogg är vi inte sena med att kommentera eller skicka vidare.

Jag tänkte nu ge mig ut och leta efter en motsvarande ”10-must-post” riktad till killarna (och lovar att uppdatera bloggposten om jag hittar något av intresse). Lite smått torsdagsunderhållande.

/ Judith